Maria

Nu skulle jag egentligen skriva om våran helg. Men jag orkar seriöst inte.
Det kommer senare.
Jag är tom som ett jävla bananskal. Johanna åkte hem imorse.
Jag bröt ihop när dörren gick igen efter henne.
Dagen på jobbet passerade i snigelfart.
Jag har inte kunnat dra på munnen överhuvudtaget.
Den här människan tar fram det allra bästa hos mig. Och det värsta också egentligen.
Det finns nog ingen jag kan vara lika sjuk i huvudet tillsammans med.
Jag har fysiskt ont i magen och munnen för att jag har skrattat så mycket.
Mina ben och fötter värker pga allt spring i högklackat på krogen.
Hon tar fram alla minnen om hur det var, när vi bodde i den här stan båda två.
Oslo är verkligen inte detsamma utan henne.
Det här går inte, jag kan inte fortsätta leva utan min bästa vän.
Något måste göras.

Nu.