Maria

Jag slutar aldrig förvånas över hur bra du egentligen känner mig.
Vi har inte träffats idag, bara pratat i telefon några minuter.
Ändå så vet du utan att jag ens behöver nämna det.
Just i det ögonblicket när tankarna rann iväg fick jag ett sms.
Jag förstår inte hur du visste?!
Finns det en gömd kamera här i min lägenhet någonstans?
*tittar mig omkring*

Det finns ingen som känner mig så bra som vad du gör..
Tack för att du alltid ställer upp.
Jag älskar dig.

Ett steg närmre resan ..




Yes, idag kom tåg biljetterna.
Notera att jag fick exakt samma vagn och samma sittplats på både dit och hemvägen.
Vet en tjej som kommer att ligga och snarka 90 % av resan.
48 dagar kvar till Oslo-resan alltså.

Jag minns så väl när jag och Maria satt barnvakt en kväll i våras hos henne i Hövik/Oslo.
När vi satt i soffan med 3 pyjamasklädda små tjejer.
Matade lilla Mie med välling under tiden vi lyssnade på när 8 åriga Hedda läste
högt ur en av hennes favoritböcker.
Samtidigt som Fanny 5 år promt ville lära mig att sticka.
Då kändes allt så himla självklart.
Att det var just det man kunde göra en vanlig fredags kväll tillsammans med sin bästa vän.
Inga konstigheter med det alls, nu känns det så nära.
Fast ändå så jäkla långt borta.
Just den kvällen när småttingarna hade lagt sig började jag och Maria prata om hemresan till Sverige.
Vi plockade fram kalendern i en av våra mobiler och började räkna.
50 dagar kvar till den slutgiltiga resan hem till Sverige igen.
50 dagar!
Vi bara gapade, 50 dagar var ju ingenting.
Snacka om att vi hade rätt, den sista tiden bara flög förbi.

Jag minns verkligen allt som om det var igår.
Sista gången jag la Filip och Mille för att sova, sista lunchen med familjen när
Carl-Magnus satt i tårar och sa ..

"Maria, du må ikke dra hjem! "

Mitt hjärta dog, jag grät jag också.
Nu är det i allfall 48 dagar kvar tills jag återigen står på Oslo Sentralstasjon.
Åker upp för rulltrappan, tar vänster sen höger och går ut ur väntehallen för att
ta "trikken" upp till Dalhsbergstien.
Jag är så överväld av känslor redan nu att jag kan inte ana hur det kommer att
kännas att stå med bägge fötterna på Norges mark igen.
Oslo var verkligen mitt livs största äventyr och jag skulle göra om det varje dag om jag så kunde.
Och om det vore med samma människor förstås.
Maria, Johanna, Jenny och Emmelie. Finnen, Christian .. Emma och Erika
Familjerna Onsrud och Onarheim.
Jag har fått vänner för livet.
Jag vet att jag alltid tjatar om detta jävla Oslo och på ett sett vill jag be om ursäkt för det.
För det kan varken vara lätt eller kul att sitta och lyssna på något som man inte har eller kan vara delaktig i.
Men jag måste ventliera mig någonstans och bloggen känns som ett bra alternativ till det.

Nej, nu ska jag glida vidare.
På återskrivande.

Nu till det som gör mig galet glad.
Oslo-resan är bokad och klaaar.
28:e januari - 4:e februari, blir sjukt bra det här.
Sen att Johanna kommer att vara där samma vecka gör saken verkligen inte sämre på något vis.
Jag avlider seriöst av längtan för såhär mycket adrenalin och lycka ska det inte vara möjligt att känna på en och samma gång.
Det KAN inte vara hälsosamt :-D