Maria

Som ni vet blir jag alltid känslovrak vad gällande avsked och goodbye-for-now saker.
Ikväll är det sista festen med gänget här i Framnesveien, inte sista festen för alltid.
Men ändå sista festen, här hemma hos oss på Skillebekk.
Dem tre norskorna och svenskan ni vet.
Det mesta börjar vara nedpackat. Det börjar snart eka här inne i vardagsrummet pga alla saker som försvinner ned i lådor och säckar.
Fan så jävla tradigt. Jag är en rutinmänniska. Jag gillar när saker är som dem SKA vara.
Nu är det återigen dags att bryta ett mönster.
Livet är fullt av förändringar, jag måste bara lära mig att leva med det.
Visst, jag tror att det kan bli skit bra att bo själv ett tag, men å andra sidan så jävla ensamt.
Jag har bott här i 6 månader, men det känns som flera år.
Jag har inte riktigt insett det förän idag, att jag faktiskt lämnar dem här damerna nästa vecka.
Det var nu, när jag var på väg hem från ICA som allt bara kom över mig.
Jag var tvungen att bita mig själv i läppen, svälja två tusen gånger för att klumpen i halsen inte skulle utvecklas till tårar.
Och nu sitter jag här i fotöljen, som så många gånger förr. Inger mittemot mig i den ena soffan, Henriette till höger i den andra. Heidi ligger och sover efter nattens jobb.
Om en stund ska vi börja med maten, efter det blir det kö till duschen, smink och fix inne på Ingers rum som vanligt och sen så börjar väl folket droppa in så småning om.
Tack tjejer för 6 underbara månader, jag kunde inte fått tag i bättre roomies än ni.
Ikväll kör vi så det ryker som vanligt.
Skål.


P.S
Som alla vet så skriver jag bara för min egen del.