Maria

Jag har börjat fundera mycket över Luleå den senaste tiden.
Luleå som är min hemstad, min trygghet.
Där mamma och alla mina barndomsvänner finns. Staden som formade mig.
Jag har, precis som min storebror börjat få en hatkärlek till stan.
Man älskar allt det trygga, men hatar allt annat ungefär. Hajar ni?

Jag vet, for a fact nu. Att jag inte kommer återvända dit på BRA länge alltså.
Jag har till och med funderat på att bara åka hem till mamma för att fira jul, sen skippa resten.
Självklart finns det människor man vill träffa.
Som man vill dela gamla minnen med och skratta med så tårarna rinner. Men det är oftast jag själv som har behövt fara och flänga överallt. Jag börjar bli lite trött på det nu. För Luleå i sig ger mig inget mer än minnen och gammal vänskap.
Efter att ha bott i Oslo i sammanlagt två år nu är det bara att inse att folk går vidare med sina liv dem med, precis som jag.
Många av mina vänner där hemma har förändrats, dem har valt nya vägar i livet på ett eller annat sett.
En del står kvar och trampar på samma gamla stig, vilket verkar passa dem också.
Jag beundrar dem som tar tag i saker. Som gör något av sin situation om dem inte är nöjda.
Varför sitta och klaga när man faktiskt kan göra något åt saken? Det hjälper inte. Tro mig.
Mitt liv i Luleå verkade på utsidan säkert väldigt bra.
Jobb, egen lägenhet och en bästa vän som ställde upp i vått och torrt.
Jag började mitt tjat om att flytta från Luleå redan som 14 åring. Det fick stackars Annelie lyssna på jämt. 
Sex år senare packade jag mina väskor utan henne vid min sida.

Jag vill på någotvis bryta med Luleå nu, utan att det ska behöva drabba folk i min närhet avsevärt.
Men jag kommer nog att "back of" lite från det som har med Luleå att göra.
Jag måste verkligen börja fokusera på nuet känner jag.
Att gå tillbaka och älta saker och ting tar mer energi än vad det ger.  
Hoppas ingen av mina vänner tar åt sig av det här. Det är inte meningen att såra någon.
Men ni vet, precis som jag. Att man måste vara egostisk här i livet för att vinna.