Maria

Om någon berättade för mig när jag var 15 år gammal,
hur mitt liv skulle se ut när jag är 22 skulle jag förmodligen börja asgarva.
Vem hade trott att den rädda lilla mesen Maria verkligen skulle ta sig i
kragen och flytta från Luleå?
Det lustiga är att en av mina absolut närmsta vänner påminnde mig faktiskt
för ganska länge sen att jag alltid har tjatat om att få flytta och dra från stan.
Enda sen jag gick på högstadiet.
Hon sa:

"jag har alltid vetat att har varit för stor för den här stan och velat lämnat
Luleå länge nu, frågan har bara varit när"

Om jag kollar på min livssituation just nu.
Min allra bästa vän bor på Irland, henne saknar jag varje dag, 24 timmar om dygnet.
Men henne pratar jag också med, varje dag, säkert 5 timmar om dygnet.
Det är så skönt att veta att man alltid har henne där,
trots att hon befinner sig på andra sidan havet.
Vem hade trott att killen som får mitt hjärta att slå,
bor kvar i den hålan jag en gång lämnade?
Att man kan vara borta 4 månader från varandra men fortfarande känna så starkt?
Det är kärlek baby.

Allt känns egentligen rätt absurdt. Men jag känner mig ändå jävligt nöjd.
Jag har inte allt i den här stan, långt ifrån.
Jag vet inte hur det kommer att bli i höst.
Om jag kommer trivas på jobbet eller om ungarna bara driver mig till vansinne.
Jag vet inte riktigt vilka jag kommer umgås med heller. 
Förutom Erica, som jag vet alltid finns där och ställer upp.
Allt är så förutsigbart och vet ni vad? Jag är inte orolig.
Allt ordnar sig till slut,.
Jag har äntligen insett att man blir alldeles galen av att tänka för mycket.
Tro mig, jag var alltid den som tänkte minst 200 gånger innan jag fattade ett beslut.
Men nu sätter jag bara gasen i botten och kör.
Mamma och pappa finns alltid kvar om man behöver en hjälpande hand.
Jag har alltid någonstans att ta vägen om det skulle skita sig totalt.
Mamma sa till och med nu när jag för andra gången åkte som au pair.
 
"Visar dem sig vara helt galna och behandlar dig som askungen,
då kommer jag till Oslo på en gång och plockar hem dig.
Oroa dig inte gumman"

Jag var inte det minsta orolig, men det var mamma.
Stackars henne.

Det jag egentligen vill säga är att ..
Funderar du på din livssituation, våga och vinn.
Vad är det värsta som kan hända? Att du blir en erfarenhet rikare?
Våga följ dina drömmar, dem kanske finns där mitt framför dig.
Bara att du inte vet om det än.
Ta mig som ex.
Jag planerar att åka till min drömstad New York i höst.
Tanken hade aldrig slagit mig att jag faktiskt KAN åka dit.
Om det inte vore för att Kristen bad mig komma och hälsa på henne där.
Möjligheterna dyker upp överallt.
Se så, ta en djup suck nu och bara kör. Sätt i gång och planera.
Bättre ångra något man har gjort, än inte har gjort.

Word.